You left your print on me

En till taturing vart det visst, kanske den första som till och min pappa uppmuntra mig till. Har funnits i tankarna under väldigt lång tid, men har inte kommit till skott. Det är alltså ett avtryck av min hund som jag förlorade förra veckan. Det kändes som mitt sätt att hedra honom på. Jag vet att tiden läker alla sår, eller det är åtminstone vad folk säger. Trots det vet jag att det alltid kommer finnas ett enormt hål i hjärtat efter min hjärtevän, men på det här sättet känns det som att han är med mig på något plan. 
Det är svårt de där med djur, att vi människor faktiskt måste ta beslutet när deras liv är över. Vem är jag att bestämma över en annan individ, samtidigt som det smärtar lika myckett att se dem lida. Vad är egentligen rätt och fel, vem vet. 
Nåja, nu sitter den där. Är alltså uppe i fyra tatueringar nu, plus fem piercingar (tidigare sju) och tyvärr pappa så finns planer på flera. 
 
 

Hey sugar, got a minute?

Ni vet sådana där vänner som man inte behöver berätta om de som finns där inne, de bara vet.
Är extremt tacksam över de vänner jag har, ni är guld. 
Idag har har jag spenderat förmiddagen med att sällskapa min fina vän och kollega för hennes allra första tatuering. Jag tror nog jag var minst lika exalterad som henne, om inte mer. Både offret och vännen vart nöjda och efter det väntades påfyllning av koffein på närlggande galleria. 
I samma veva skickade Jessica ett meddlenade och frågade om jag ville ses på lunch, nu är jag inte den som tackar nej till vare sig lunch eller sällskapa med Jessica. 
Efter vad som slutade med vegetarisk gryta så tog vi en promenad upp till samma galleria som nämndes tidigare.
Såklart så var lite onödig shopping nödvändig, better safe then sorry. 
Passade även på att ta en selfie på toaletten, vart annars.
Eftersom mina kära föräldrar beslöt sig för att fly landet för några dagar så är jag ensam här i lägenheten.
Idag känns ensamheten lite extra, saknden efter min vän är extra stor och det är med tunga steg jag får sova utan en liten snarkande hund bredvid mig. 
Kan svära på att jag fortfarande hör klor som går på parketten.
 
 
 

A blog without pictures is like a book without a cover

Precis som rubriken lyder så inser jag hur extremt tråkigt det är att läsa en blogg som bara innehåller text. Nåväl, än så länge är detta bara en öppen dagbok för mig. Känslorna svallar, farcinerande hur man kan gå från sprudlande glädje till handlös sorg på vad som känns som en sekund. Hjärnan är ändå rätt komplex, för att inte tala om själen. 
Jag har varit nere och kravlat på botten, i den mörkaste avgruden. För ett par år sedan vart jag diagnosiserad med depression. Det ordet har ju ändå ett ganska brett spektrum, men det mynnar ut i en själ som lider. Nog för att jag har tagit mig ur den tider ur mitt liv, och om jag får säga det själv, väldigt mycket starkare på andra sidan. Inget ont som inte för något gott med sig, det som inte dödar de härdar. Mycket klingade citat finns det, är ganska fint hur ett par ord kan betyda så himla mycket. 
Jag har ju själv valt att tatuera in två citat på min kropp som betyder mycket för mig. Det kanske är klychigt, kanske är det så att var och varannan person har på sin resa till Magaluf bestämt sig för att "Carpe Diem" känns som ett klokt val. 
Handlar det då så mycket om vad andra tycker? Kanske, till viss del iallafall. Oavsett så måste jag säga att det sprids en sådan där skön känsla i kroppen när jag ser mina tatueringar. De kommer alltid finnas där för att påminna mig om vem jag är och vem jag vill vara. Är väl ändå en rätt bra påminnelse..
 
-Never regret something that ones made you smile.