Will you catch me when I fall?
Tanken om att starta en blogg har funnits ett tag. Egentligen inte för dig, utan för mig. Det här får bli mitt verktyg till att lätta mitt hjärta.
Det har nu gått tre dagar sedan jag förlorade min bästa vän och livskamrat. Den som inte har haft ett djur kan inte heller förstå den sorgen som ligger bakom att förlora dem. Det känns som att någon har slitit ur mitt hjärta ur börstkorgen, stampat på det och sedan slängt tillbaka det. Sorg, en del att vara människa.
Livet är rätt fantastiskt ändå, det ger oss chansen att ovilkorligt älska. Tyvärr så finns det alltid den andra sidan av myntet också. Kanske är det nödvändigt, man säger alltid att man kan inte uppskatta det man har utan att möta motgångar.
Tiden läkar alla sår säger det, men just nu i denna skrivande stund så ger inte det mig någon tröst. Just nu i den stund så känns det som någon har rivit ut mit hjärta, stampat på det och sedan slängt det tillbaka.
-You never know how strong you are until strong is the only choice you have.