Hear my heart burst again

Utbränd, deprimerad, utmattningsdepression
Är vi inte ganska dåliga om att ta de orden i munnen, alla går igenom själslig smärta men ändå så pratar vi inte om det. Jag fick diagnosen depression och ångest för ett par år sedan. Nog för at jag inte är samma person som jag var då, man växer och mognar men alla sår lämnar kvar något typ av ärr. Jag är rätt kass på att lyssna på kroppen, eller så är det kroppen som inte lyssnar på mig. När min adhd kickar in och hjärnan går på högvarv medans kroppen skriker efter vila. Jag har svårt att erkänna när jag är trött, inte orkar med och behöver vila. Jag har ett ständigt behov utav att vara bäst och är jag inte det så kan det lika gärna vara, hmm logiken i det? Jag har gått hos en psykolog sedan sex månder tillbaka. Hon har fått mig att inse att inget är viktigare än dig själv, och att man måste acceptera sig själv. Att jag inte alltid kan vara bäst, att ibland är det okej att vara medelmåttlig. 
Vi alla har ett förflutet, både med negativa och positiva händelser. 
Jag har de senaste månaderna känt att kroppen säger ifrån. Jag är trött, inte lika glad som vanligt och min stressnivå är skyhög. Psykisk ohälsa är riktig, själslig smärta är lika verklig som fysisk smärta. När ska vi börja med att vara ärliga om hur vi känner, att det faktiskt är okej att inte alltid vara på topp.
Jag ska börja med att vara snällare mot mig själv, mot min kropp.
 
 
Ola

Kvya på dig!!